tisdag 30 april 2013

Superwoman, bye bye!

Kanske har vi alla sett henne, kvinnan som har allt på plats. Hon är snygg, har söta barn, en framgångsrik man  och ett intressant jobb. Och en massa vänner. Och ett snyggt hem som är både ljust och fräscht OCH personligt och intressant! Självklart är hon också ett socialt underverk som kan konsten att vara både spännande och rolig- på samma gång!När hon underhåller sina besökare slänger hon som i förbifarten fram en liten hembakad sufflé . Och rättar till frisyren när hon speglar sig i de skinande fönstren.
Det lustiga är att om man någon gång får chansen att lära känna henne lite mer så försvinner hon. Eller rättare sagt, hennes perfektion försvinner. Hon finns inte! Det finns alltid någon fläck där någonstans.
Så skönt att tänka på ibland. Och känna sig normal.
De kvinnor jag känner och beundrar på ett lite mer hälsosamt sätt har både styrkor och svagheter. Och är medvetna om bådadera. De är antingen bra på att baka och träna eller har übertålamod med barn och andra typer. Eller så äger de en förträfflig förmåga att organisera upp ekonomi och garderober i snörräta led. Inte alltihop. Definitivt inte på samma gång.
Så lustigt då att jag ändå helst vill vara bra på allt. På samma gång. Hela tiden. Det är stört omöjligt! Jag vet. Jag har prövat. Inte konstigt att man då blir vansinnigt trött emellanåt!
Jag är bra på vissa saker och dålig på andra (som att baka bröd eller att ha koll på extrapriser). Jag orkar inte med så'nt! Och om jag försöker blir jag inte ens bra på det jag ÄR bra på. Som att hitta på egna godnattsagor till barnen eller att fixa ett trevligt kalas. Då orkar jag inte riktigt med det heller.
Jag skulle aldrig kräva eller ens förvänta perfektion av någon annan. Varför då av mig själv? Istället uppskattar jag människor som känner till sina brister och styrkor och som kan skratta åt bådadera. Som känns genuina.
För där i det genuina börjar ju möjligheten att lära känna varandra. Att kunna spegla sig i varandra. "Ärlighet varar alltid längst"?Tja, utan ärlighet börjar nog inget som är värt att bevara!
Stor kram!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kan bara hålla med. Sååå bra!!!

Unknown sa...

Det där känner jag igen mig i, att man själv vill va perfekt (JAG! Den mest operfekta av alla!) Men att man aldrig skulle kräva det av andra. Upptäckte det där hos mig när barnen var mindre. Det ger kramp i själen och förhindrar glädjen. Men självinsikt och själavård har gjort mig vaken för det och mycket mer avslappnad. Nåden håller att leva på, det är bästa grunden.
Fin blogg, hittade hit via Jennys handarbete, som jag också tycker mycket om.