tisdag 26 november 2013

Adventsmys, julhets och att skratta lite åt sig själv!

Nu är det många bilder jag vill dela med er här på bloggen! Jag kommer fortsätta portionera ut dem ett tag till. Nu väntar ju en speciell tid på året. Som när vi tänder det första adventsljuset en söndagsmorgon eller bjuder vänner på varm glögg i den bistra vinterkylan. Att fixa och ordna är som att i tanken redan vara i det där, i det mysiga!
Men advents- och juletid kan ju också kännas dubbelt. Känslor av ensamhet kanske aldrig upplevs med sådan intensitet som just under den här tiden på året. Att känna att man inte når upp till sin egen förväntan kan också bli ännu mer av ett misslyckande än i vanliga fall. Som att bli fångad i sin egen förväntan! 
Därför hoppas jag få inspirera, men inte skapa krav på att det är så här det måste vara. Och därför vill jag gärna poängtera att jag har fina och mindre fina vrår här hemma. 
Jag minns tillfällen kring jul som jag gärna minns och sådana som jag är lite mindre stolt över. Som den julveckan då jag skulle överraska min man med att sätta upp granen, tillsammans med två, då ganska små, barn. Jag tände ljusen, satte igång julmusiken och ropade ner barnen från övervåningen. -Kom så ska vi klä granen tillsammans och ha det jättemysigt!!!
Så mycket mys blev det nu inte. Det började med en sådan enkel sak som att toppen på den rätt fula plastgranen inte gick att få i tillhörande nederdel. Jag bestämde mig då för att börja med att sätta i denna nederdel i julgransfoten, vilken i sin tur visar sig vara borta. När jag springer runt och letar efter julgransfoten blir barnen osams: De bråkar om vems tur det är att sätta upp spiran högst upp i granen. När så mannen kommer hem från jobbet finner han sura barn och en grinfärdig fru kring en gran som fortfarande består av två separata delar! Och innan granen är färdig har även vi två blivit osams. Någonstans där börjar jag småfnissa åt alltihop! Snacka om totalt fiasko! Som det verkligen kan bli  när förväntningarna liksom är upptrissade till absurdum!
Nog hoppas jag på en mysig advent och en god jul. Men jag är ju fortfarande jag och varken jag eller någon annan i min familj var perfekt sist jag kollade! Alltså kommer inte den här julen att bli perfekt. Men förhoppningsvis trevlig och bra på många sätt. Speciellt om man tillåter sig att fnissa lite åt det hysteriska!
Det finns en julsång som jag har kommit att älska. Som hjälper till att ge perspektiv på alltihop: Amy Grants I need a silent night! En stilla och helig jul. Det hoppas jag att vi får i advent och jul. En tid där vi får känna stillhet och frid. Och få skratta lite med dem vi älskar!
Kram!



Inga kommentarer: