Sådana bilder och tankar flyger genom huvudet när jag tänker tillbaka på en meningen som stod i DN den 19 Oktober? Meningen handlar egentligen om Maria Svelands nya bok "Systrar och bröder". Boken får inga strålande vitsord, jag har inte heller läst den, men jag fastnar för en mening i recensionen:
"Skildringen av mannens självklara hemmahörighet i sublim egoprioritering ger subversiv tröst i den kvinnliga ensamheten."
Jag får läsa den ett par gånger och först hindra mig själv att småle: Aningen pretendiöst! Men när jag får fatt i dess betydelse, då sätts tanken i spinn!
Jag tror att den betyder att jag kan finna en tröst i min ensamhet, mitt i mitt förhållande. En tröst som består i att jag vet att jag inte är ensam med min erfarenhet att leva i ensamhet i förhållandet där mannen lever i en egoism han inte behöver förklara eller försvara. En tröst som ger kraft att vilja förändra...
Jo, jag förstår nog. Har nog sett den här typen av förhållanden. Sett tendenserna i vårt eget. Förstått att det är så lätt att hamna där. Nu under småbarnsåren.
Men jag tänker också att jag nog inte vill leva i ensamhet i mitt förhållande för att sedan bli tröstad till förändring av delad ensamhet. Jag vill inte bli den där martyrkvinnan vars suckar andas aggression.
Jag vill inte heller se min man bara i liten omfattning växa och förändras med relationen och föräldraskapet medan mitt hela liv och person förvandlas tills vi inte längre förstår varken varandras liv eller varandra.
Allt det där vill jag kämpa emot. Vänligt men bestämt.
Handlar inte en relation, i ordets rätta bemärkelse, om att vara tillsammans? Att uppleva det som händer tillsammans, skratta tillsammans, planera tillsammans, misslyckas, ta upp tråden igen och helt enkelt dela det som är livet! Tills man inget annat vet och inte kan förstå hur livet blivit utan den andre. Och sedan, så småningom, kunna se tillbaka på ett liv där vi tillsammans blev något mer en två individer som råkade bo i samma hus.
Men då måste man nog prata om hur man känner. Prata och lyssna. Försöka förstå och försöka prata så att den andre kan förstå. Aldrig tillåta att avstånden byggs ut till tystnad mellan oss. Inte låta någon egoism, subtil eller inte, skapa oceaner mellan oss. Jag fortsätter tänka att det som faktiskt tas upp och läggs på bordet, det är inte längre subtilt. När vi uttalar hur vi gör, vad vi väljer och hur livet ter sig, då har vi gjort det påtagligt och uppenbart!
Nu låter det kanske som om jag inte bara klurat ut alltihop i mitt huvud utan dessutom fått hela familjen att under harmoniskt lugn resonera sig fram till ett sätt att leva absolut jämlikt! Nja, inte riktigt!
Det är ju inte så lätt det där. Att dela livet, det riktiga. Där balans är något högst flyktigt. Där man varken hinner eller orkar prata om allting hela tiden. Vad gör man då?
Tja, tar upp det som faktiskt upplevs som ett problem just nu. Jag kommer på ett område, där vi fått till en ganska bra lösning. Det gäller just det där med att mamma alltid tillfrågas medan pappa kan sitta i i lugn och ro (om det handlar om att spela gitarr till eller något helt annat). Det här kan göra mig utmattad, på riktigt. Fast vi båda är hemma så vänder sig barnen, nu alla tre, i princip alltid först till mig när det är något de vill. Vilket är näst intill hela tiden. (Någon som känner igen sig?) Jag vill ju att de ska komma till mig och känna att de får det, men jag blir också väldigt trött av att så ofta bli avbruten i tankar, samtal osv.
Jag vill ju inte säga att de ska gå! Ibland, när vi är hemma hos vänner, säger jag att de får fråga pappa eller gå till pappa. Men jag vill inte ständigt visa bort dem!
Bara att erkänna att jag behöver få vila från det där ibland kan kännas svårt, lite fult. Men jag tror att det är ett steg. Att våga erkänna. Nästa steg var att prata om det, jag och mannen, att försöka hitta ett sätt att göra tillvaron lite lättare.
För oss blev lösningen att min man ibland åker iväg med barnen själv. Då får han odla sin relation till dem och jag får vara ensam hemma. Det är fantastiska och aningen skuldtyngda helger på en och samma gång. Men SOM jag hämtar kraft!
Det hade på ett sätt varit lättare, eller mindre krångligt, att bita ihop och försöka hålla ihop. Men priset för att bara låta saker bero är för högt. Risken att negativa känslor och attityder börjar byggas upp för stor. Jag vill inte riskera det. Den stund jag slutar försöka göra mig förstådd har jag kanske redan gett upp tanken på en relation som är på riktigt?
När jag ser att min man lyssnat och försöker göra livet lättare för mig, då blir det lätt att älska honom. Och lite lättare att inte hamna i martyrträsket eller de arga suckarnas domäner.
Så mycket tankar av en recension! Tänk att en mening ibland kan ge nya tankar som hjälper till att sortera upp en massa tankar som tidigare bara yrt runt i huvudet! Ibland tror jag nästan att recensionen är bättre än boken!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar