Julklappstips: En bok att minnas!

Idag svepte stormen Sven in och bäddade ner hela sta'n i ett vitt täcke. Hur ljuvligt är det inte att få uppleva den allra första snön genom ettåringens stora ögon! Och att hämta hem barn från skolan som genast ger sig in i garaget efter pulkor och skidor som måste prövas igen. Det blev till och med mer speciellt att äta lussekatter och tända ljus när snöns vita färg kämpar mot mörkret där ute!

I den här stämningen skulle jag vilja ge ett julklappstips till den som vill ge bort ett stycke litteratur som befinner sig väldigt långt från den här idyllen. Redan i våras läste jag Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, men den söker sig fortfarande in i mina tankar med jämna mellanrum. Jag kom verkligen att uppskatta den, men framför allt förmådde den, med sin märkligt sakliga ton, att skaka om mig och att levandegöra det ofattbara på ett sätt som jag sent ska glömma!

Det här är Rosenbergs bok om sin far. Men det är lika mycket ett sökande efter fadern som ett porträtt av en far som inte ville eller kunde berätta själv. Berättelsen tar sin början i Södertälje, den plats där föräldrarna så småningom hamnar och där han själv växte upp. Men vi får snart följa med på en resa mot förintelsen, en resa genom andra världskrigets Europa. Till sin hjälp tar Rosenberg olika dokument som han själv letar upp längs med faderns resväg. Genom dessa och Rosenbergs egen parallella resa får vi följa fadern från föräldrahemmet, genom familjens splittring och vidare på en märklig resa med flera oväntade vändningar. En resa som stundtals verkar leda rakt mot döden. Men där fadern verkar räddas som av tillfälligheter. Som när han utväljs till tvångsarbete istället för att skickas till gaskamrarna. 

De här vändningarna ställer svåra frågor. Är till exempel de tyskar som anlitar honom som arbetskraft räddare eller förövare? Är den rabbin som hjälper tyskarna att sålla ut vilka i ett ghetto som ska skickas till koncentrationslägren medfångar eller medlöpare till brottet?

Ja, det är en märklig resa vi får ta tillsammans med Göran Rosenberg och hans pappa. Dokumentens noteringar, deras sakliga tonfall, lyser i bjärt kontrast mot vad de beskriver. Orden verkar döva inför sin egen innebörd. Men det kanske är just kontrasten mellan ord och innehåll som liksom utmanar mig att känna och uppleva. Jag måste själv föreställa mig hur det kändes att i ovisshet slängas in i en boskapsvagn med osäker slutdestination. Hur det var att fraktas runt på ett sätt som brutalt förevisade en total brist på medkännande för människorna. Och hur oerhört smärtsamt det måste vara för en son att läsa detta om sin far.

Dokumentens botten till berättelsen låter mig också förstå hur den fader som eftersöks inte låter sig finnas mer än som en skugga som redan är borta. Faderns tankar, känslor och försök att efteråt göra sig fri från allt detta är för evigt borta. Kvar finns endast fragmentariska spår som bara till en del kan hjälpa att förstå.

Vissa passager kommer jag förmodligen att minnas så länge jag lever. De som handlar om hur de vuxna reagerar då beskedet kommer att barnen i gettot, alla upp till tio års ålder, måste skickas iväg i boskapsvagnarna. Det är så olidligt och outhärdligt att läsa att det nästan bara låter sig göras med ett sakligt tonfall. Ett svulstigt tilltal hade förmodligen antingen gjort att det ofattbara drunknat i känslostormen eller, än värre, blivit svårt att tro på.

Jag måste erkänna att det tog mig en stund att komma in i berättelsen. Platsen där fadern och modern så småningom hamnar omnämns som gång på gång som just "platsen". Jag har först svårt att förstå varför just "platsen" ska ges en sådan stor roll i berättelsen. Föräldrarna skulle ju aldrig ha hamnat här om det inte vore för förintelsen. Till viss del har de alltså själva valt att stanna, men det var ett val som uppkommit genom andras kontroll över deras liv. Men så småningom blir platsen just en egen karaktär. Den demonstrerar hur andras makt tvingade dem runt i Europa, nästan berövade dem livet och framtiden, men sedan lät dem undkomma. Men hur det som åsamkats dem fortsätter att skada dem, till och med då. Platsen blir därför en del av den brist på egenmakt som präglar, inte bara faderns resa genom andra världskrigets Europa, utan också hans liv efter kriget. Speciellt eftersom platsen vägrar att uppfylla sina löften. Frihet och läkedom bjuds helt enkelt inte, varken till det yttre eller på insidan. Och vilken var vitsen med att överleva då?

Ja, det här är kanske så långt man kan komma från både lättsinnig förströelse som underhållningsvåld. Det här är på riktigt och känns, på riktigt. Men börjar vi ändå inte bli ganska trötta på dussindeckare vid det här laget?

Många kramar till dig och en önskan att den här berättelsen även ska ge dig, eller någon du tycker om, nya tankar och frågor!