Med lillan blir det här så uppenbart! Från en månad till nästa är en fas redan över. På tre månader har hon gått från att vara en bebis till att bli ett litet barn som springer runt, pratar, sjunger och visar rejält med vilja! Och det är lätt att bara acceptera att jag varken kan spola tiden tillbaka till nyföddhetsmyset eller framåt tills blöjstadiet och treårs-trotset är förbi. För "just nu" är helt enkelt fantastiskt härligt. Att efter en arbetsdag komma hem och borra ner näsan i hennes hår och sedan få en av hennes karaktäristiska kramar med en klapp på axeln med hennes lilla hand, det är bara underbart. Eller att ha en hel tillsammans-dag framför sig!
Och mitt i det här finns min tro och ett liv som ger ännu mera liv. Jag fick låna en bok av en vän och hittade den här dikten, av Lena Bergström:
Här
Gud?
Här, med mina fötter mot golvet,
i ett hus fullt av liv och lek,
här söker jag dig.
Bland högen av skor i hallen
och i hostan som väcker oss på natten.
I solen som får snön att glöda
och i filmjölksfläckarna på tröjan.
Här,
i brödet jag äter vid köksbordet,
med värken i nacken
och i allt det som jag inte gjort.
I rum där ögon ofta möter mig
och röster ropar efter min närvaro,
i detta liv och denna längtan,
Gud!
Ja, jag tror att han finns där, mitt i alltihop och inte väntar på något annat än...mig!
Kram!
Och när mamma skriver inlägg testar jag om det går att smörja i dockans huvud med syrrans läppglans. -Jodå, det gick fint :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar