Ytterdörren som öppnas och slår igen. En liten, liten röst som ropar: Mamma! Och sedan fötter. Som med snabba och bestämda steg rör sig i min riktning.
Jag ser henne komma småspringandes med galonjackan och gummistövlarna på. Allra först syns hennes armar och händer skymta bakom bordskanten medan hon rundar bordet. De är sträckta rakt upp i luften, jämsides med öronen.
Sedan hennes ansikte. Och ett brett leende. Som är stort för att ta plats i ett så litet ansikte. Ett leende som inte sparar på något utan får kinderna att likna två runda bullar, näsan att rynkas och ögonen att krympa till springor.
Hon rusar mot mig och skrattar högt när vi möts. Vi slår armarna om varandra och hon kramar mig som om jag är allt hon någonsin kommer att önska sig.
Och jag tänker att det här ögonblicket är alltför perfekt. Glädjen för enkel och för jublande för att vara verklig.
Ändå är den det. Jag blundar och försöker förstå att detta är en del av livet. Som ett litet fulländat ögonblick. Att packa ner och ta med sig.
Kram!
PS: Ser du? Knopparna utvecklas på äppelkvistarna som jag ställde i vatten för en vecka sedan!?
2 kommentarer:
Vilken kärleksförklaring!
:)
Skicka en kommentar